nogluforme

För många år sedan, innan jag fick min diagnos så var drömmar en av mina absoluta favoritkakor, de och kolasnittar. På den tiden arbetade jag på en restaurang i Ulricehamn och där bakade kallskänkan småkakor av olika slag till lunchgästerna och det var där jag lärde mig att uppskatta en riktigt god torr kaka. Sen kom min celiakidiagnos och många kakor har jag köpt genom åren, testat och smakat mig igenom sortimentet. Fram till för några år sedan var jag alltid lika nyfiken när det kom en ny kaka i butikshyllorna, kanske skulle det komma en riktigt god kaka den här gången. Men jag upplever alltid de köpta som alldeles för hårda och söta, för min smak i alla fall.

Baka egna, det kan väl inte vara så svårt? Jag har helt ärligt aldrig vågat ge mig i kast med det, läst så många trådar, haft så många samtal med människor som provat och allt och alla har sagt samma sak, det blir inte bra. Även om jag tycker mig ha sett fler och fler bilder på lyckade kakor senaste åren så har ändå känslan legat kvar där, det där reder jag aldrig ut.

Igår kväll däremot fick jag ett infall. Amanda låg och läste för Melker och jag hade satt på en kanna kaffe och kom att tänka på drömmar. Shit vad gott det vore, jag måste försöka, pepparkakorna blev ju bra. Med dem vågade jag och gick på ett par nitar, med för mycket bikarbonat. Men gav mig inte. Jag läste några olika vanliga recept på nätet, ville greppa proportionerna, innehållet och metoden. När jag ska skapa ett nytt recept så utgår jag i stort sett alltid från ett vanligt recept och försöker återskapa något liknande, med de kunskaper jag samlat på mig.

Sen satte jag mig med penna och papper och skrev ett utkast, efter det var det bara att sätta igång. Att komma igång med nya projekt går ganska fort senaste tiden, för jag har alltid minst ett paket rumstempererat smör på bänken, vilket gör livet lättare när jag får infall. Jag vägde upp allt och blandade min deg. Hade en grymt bra känsla när jag rullade mina bollar och stoppade dem i kylen. Sen när det var dags att baka av dem satt jag, som så många gånger tidigare bredvid ugnen och tittade. Jag hamnar ofta där, första gångerna, för att ha kontroll på tid och temperatur, jag vill inte komma fram när klockan ringer och det är kört, vill kunna anpassa tiden efter hur processen växer fram. De första fem minuterna hände inte mycket och jag var lite rädd att degen blivit för fast, men så började de sakta sjunka ut, sprickorna började komma och de fick mer och mer formen och utseendet av en dröm. Förhoppningen om att få sätta tänderna i en spröd dröm växte rejält de sista fem minuterna. Väl ute sjönk fem, sex stycken ihop lite lite grann i mitten, kanske är det helt normalt, kanske hade de behövt en eller kanske två minuter till i ugnen.

Recept

Jag lyfte försiktigt i ett par, redo att det bara skulle smula sönder sig mellan mina fingrar. Men de var lätta, och fasta, med den där lite feta, mjöliga känslan som jag vill minnas att en nybakad dröm brukade ha. Efter att de svalnat, skulle vi provsmaka, lätt nervös satte jag tänderna i min. Och det var helt galet, den var fast i botten, men frasig, spröd och samtidigt fluffig. Precis som en dröm ska vara. Jag tittade frågande på Amanda, för helt ärligt, jag har bara en minnesbild av hur det ska vara, men det är alldeles för länge sedan för att jag ska kunna jämföra med mitt minne. Enligt henne så smakar och känns de precis som vanliga drömmar. Själv var jag så nöjd att jag var tvungen att provsmaka en till.